#19 L.I.E. (2001)

Michael Cuestas debutfilm där Brian Cox gör ett stark rollprestation. Titeln är en förkortning för Long Island Expressway men kan självklart även läsas som "lie". Filmen handlar om Howie (en fin tidig rolltolkning av Paul Dano) en 15-åring med tintinfrisyr som blir sviken av de runt omkring sig. Han finner en fast punkt i den i samhället respekterade men samtidigt suspekte Big John. Filmen lyckas på ett skickligt sätt ställa obekväma frågor utan att använda klichékaraktärer tà la Todd Solondz. Filmen är väldigt typisk för amerikansk independenfilm c:a 2000 men har ändå tillräckligt mycket särart för att resa sig ovanför högen av mindre lyckade exempel.

Filmen finns utgiven på DVD både i USA och England. Jag kan inte svara på hur den engelska utgåvan är men på extramaterialfronten verkar den likvärdig med den amerikanska.

#18 Dimmornas kaj (Le Quai des brumes, 1938)

Jean Gabin gör en storslagen insats som en desertör som tagit sig till Le Havres i denna film av Marcel Carné. Filmen är ett utmärkt exempel på poetisk realism, en genre Carné behärskade till fullo. Filmen bygger på en bok med samma namn av Pierre Mac Orlan. På grund av olika turer under mansskrivandets gång så ändrades mycket av handlingen men när Mac Orlan fick se filmen utbrast han "Det är fantastiskt. Ni har ändrat på allt: tiden, platsen, karaktärerna. Men det märkliga är att ni verkligen fångat bokens anda".

Filmen fins utgiven på DVD av Criterion. Det är en ganska sparsmakad utgåva och filmprinten har fått sina törnar, men det är nog den bästa presentationen av filmen man kan förvänta sig tyvärr.

#17 Emanuelle in America (1977)

Det sägs att den här filmen inspirerade David Cronenberg att göra Videodrome (1983). Detta betyder dock inte att filmerna är speciellt lika, snarare tvärt om. Joe D'Amato har här satt ihop en historia utan egentlig dramaturgisk uppbyggnad. Först har vi en liten historia och så flyter den ihop med en annan och så vidare, tills det plötsligt gått 100 minuter. Filmen är uppbyggd med en sådan lätthet och sådan devil-may-care attityd att det är omöjligt att inte ryckas med. Det här är en sådan där film som förmodligen skulle uppfattas som ganska trist om man läste handlingen, för all dess charm ligger i utförandet. Laura Gemser har en fantastisk utstrålning och bär med lätthet huvudrollen.

Namnet på filmen kommer sig av den tradition som fans inom italiensk film att casha in på framgångsrika filmer. Så när Emmanuelle med Sylvia Kristel blev en stor succé var man snabb att härma den. Självklart måste ju även titlarna spegla detta och någon kom på att skriva Emmanuelle med ett 'm' för att undvika rättighetstvister. Hur det gick igenom har jag ingen aning om men klart är att det lyckades. De flesta av dessa filmer hade Laura Gemser i titelrollen och ett antal av dessa var även regisserade av D'Amato.

Den amerikanska DVD:n från Blue Underground är en helt OK utgåva, det finns en italiensk specialutgåva men vad jag vet är den inte ett bättre köp för icke italiensktalande.