#20 Valerie and Her Week of Wonders (Valerie a týden divů, 1970)

Tjeckisk film som bygger på en bok av Vítězslav Nezval. Filmen är egentligen ganska flummig, lite som en blandning av "Alice i Underlandet" och "Nosferatu/Dracula". Jag orkar inte dra handlingen här för det är knappast den som gör att någon vill se filmen. Dess kvalitéer ligger snarare i dess drömska atmosfär och stiliserade miljöer. Det känns lite som om någon försökt göra "Doktor Caligaris kabinett" 50 år senare. På samma sätt som den filmen misslyckas med att få alla stilexperiment att bilda en större helhet faller Valerie på att den i slutändan inte blir så mycket mer än en samling lösryckta koncept.

Vad gäller DVD utgåvor så verkar det som om det Tjeckiska utgåvan har bäst bild, men vem bryr sig egentligen.

#17 Emanuelle in America (1977)

Det sägs att den här filmen inspirerade David Cronenberg att göra Videodrome (1983). Detta betyder dock inte att filmerna är speciellt lika, snarare tvärt om. Joe D'Amato har här satt ihop en historia utan egentlig dramaturgisk uppbyggnad. Först har vi en liten historia och så flyter den ihop med en annan och så vidare, tills det plötsligt gått 100 minuter. Filmen är uppbyggd med en sådan lätthet och sådan devil-may-care attityd att det är omöjligt att inte ryckas med. Det här är en sådan där film som förmodligen skulle uppfattas som ganska trist om man läste handlingen, för all dess charm ligger i utförandet. Laura Gemser har en fantastisk utstrålning och bär med lätthet huvudrollen.

Namnet på filmen kommer sig av den tradition som fans inom italiensk film att casha in på framgångsrika filmer. Så när Emmanuelle med Sylvia Kristel blev en stor succé var man snabb att härma den. Självklart måste ju även titlarna spegla detta och någon kom på att skriva Emmanuelle med ett 'm' för att undvika rättighetstvister. Hur det gick igenom har jag ingen aning om men klart är att det lyckades. De flesta av dessa filmer hade Laura Gemser i titelrollen och ett antal av dessa var även regisserade av D'Amato.

Den amerikanska DVD:n från Blue Underground är en helt OK utgåva, det finns en italiensk specialutgåva men vad jag vet är den inte ett bättre köp för icke italiensktalande.

#7 Suicide Club (Jisatsu saakuru, 2002)

Filmen börjar med att 54 skolflickor ställer sig längst kanten på en tunnelbanestation. När tåget kommer hoppar dom, SLASH, SLOCH! Polisen kopplas in för att undersöka om något brott ligger bakom. Snart sker fler självmord och en mystisk hemsida upptäcks. Allt blandat med framträdanden från den fiktiva j-popgruppen Dessert. En av detektiverna spelas Ryo Ishibashi, känd från Audition (Ôdishon, 1999), som även här gör en bra insats. Filmen är en orgie i tillsynes slumpmässigt insatta klipp som tillsammans skapar en stämning av universell psykos. Slutet är också underbart och får en att sitta kvar genom hela sluttexten.

På DVD-fronten finns det i princip bara ett alternativ för oss som inte kan japanska och det är den amerikanska DVD:n som tyvärr har inbränd undertext, men i övrigt är hyfsad.

#4 Peeping Tom - En smygtittare (Peeping Tom, 1960)

Filmen som i stort tog död på Michael Powells filmkarriär. Ska man saboter för sig själv på det viset så bör det vara över en riktigt bra film, vilket Peeping Tom är. Mycket tack vare en underbar rollprestation av Karlheinz Böhm, han är precis rätt man för rollen. Han spelar en Seriemördare som pågrund av barndomstrauman filmar sina offers sista skräckfyllda uttryck. Filmen lyckas bra med att ge Böhms karaktär en mänsklig dimension som gör det intressant att följa honom.

Vad jäller dvdutgåvor finns det ingen självklar vinnare, men varför inte köpa den svenska utgåvan från Universal

#2 Odjuret (La Bête, 1975)

OBS! Detta är inte direkt någon monsterfilm, men låt inte detta faktum avskräcka dig från att se filmen. Borowczyks version av ”Skönheten och odjuret” var ursprungligen tänkt som en del i hans episodfilm Omoraliska historier (Contes immoraux, 1974). Han ändrade sig dock och filmade lite extra fluff runtomkring och släpte den som en egen långfilm. Tur var det, för utan denna kringhistoria hade det inte varit mycket att se. Tyvärr brister filmen mot slutet (av vad jag hittills sett av Borowczyk, verkar inte slut vara hans starkaste sida) och detta drar ner helhetsbetyget. Detta är trots det en mycket sevärd film, om av ingen annan anledning så åtminstone för att den har ett otroligt vackert foto.

Filmen finns släppt på flera ställen, den bästa utgåvan för tillfället är nog Cult Epics tredisc släpp.