Det sägs att den här filmen inspirerade David Cronenberg att göra Videodrome (1983). Detta betyder dock inte att filmerna är speciellt lika, snarare tvärt om. Joe D'Amato har här satt ihop en historia utan egentlig dramaturgisk uppbyggnad. Först har vi en liten historia och så flyter den ihop med en annan och så vidare, tills det plötsligt gått 100 minuter. Filmen är uppbyggd med en sådan lätthet och sådan devil-may-care attityd att det är omöjligt att inte ryckas med. Det här är en sådan där film som förmodligen skulle uppfattas som ganska trist om man läste handlingen, för all dess charm ligger i utförandet. Laura Gemser har en fantastisk utstrålning och bär med lätthet huvudrollen.
Namnet på filmen kommer sig av den tradition som fans inom italiensk film att casha in på framgångsrika filmer. Så när Emmanuelle med Sylvia Kristel blev en stor succé var man snabb att härma den. Självklart måste ju även titlarna spegla detta och någon kom på att skriva Emmanuelle med ett 'm' för att undvika rättighetstvister. Hur det gick igenom har jag ingen aning om men klart är att det lyckades. De flesta av dessa filmer hade Laura Gemser i titelrollen och ett antal av dessa var även regisserade av D'Amato.
Den amerikanska DVD:n från Blue Underground är en helt OK utgåva, det finns en italiensk specialutgåva men vad jag vet är den inte ett bättre köp för icke italiensktalande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar